Mo Yan på tryggt avstånd från politiken av Johan Lagerkvist

Svenska Akademiens beslut att 2012 års Nobelpris i litteratur går till den kinesiske författaren Mo Yan är ett val som får enorm uppmärksamhet i Kina. Det är svårt att överskatta Nobelprisernas betydelse i ett land och en kultur där dessa utmärkelser – i synnerhet de naturvetenskapliga – varit stora nyheter alltsedan reformpolitiken inleddes 1978. I en kultur som kännetecknas av konfuciansk lärdomstradition har mytbildningen runt priserna och ceremonierna i Stockholm och Oslo befunnit sig i ett avlägset stjärnsystem dit man innerligt önskat att en kines någon gång skulle nå.

Denna längtan är starkt förknippad med erkännande och upprättelse. Ända sedan den kommunistiska revolutionen 1949 har generationer kineser genom skolböcker och av statligt kontrollerade nyhetsmedier internaliserat ”de hundra åren av förödmjukelse” som tiden från det första opiumkriget 1842 via kejsardömets fall 1911 till Mao Zedongs bonderevolution har beskrivits.

Kina och den kinesiska kulturen som västerlandet dömde ut som ”Asiens sjuke man” i slutet av 1800-talet hade visserligen rest sig, som Mao yttrade när Folkrepubliken Kina utropades den 1 oktober 1949 på Himmelska fridens port i Peking. Men kineser drömde fortfarande om att komma ikapp väst på alla de sätt om utmärker en moderniserad och avancerad kulturnation, inte minst inom litteraturens domän.

Döm därför om den besvikelse som det officiella Kina och kommunistpartiet kände när Nobelpriset i litteratur år 2000 gavs till den regimkritiske författaren Gao Xingjian, som har franskt, inte kinesiskt, medborgarskap. Det priset har regimen länge tigit som muren om, även om det inom intellektuella kretsar visserligen finns de som uppskattar Gaos författarskap. Tio år senare tillfogade den norska Nobelkommittén enpartistaten en än värre kalldusch, när man beslutade att tilldela Nobels fredspris till regimkritikern och dissidenten Liu Xiaobo.

Sedan 2010 har det verkat som att Kina närmast gett upp hoppet om att få ett ”riktigt” erkännande av kinesisk kultur trots de senaste årens allt starkare ekonomiska och politiska ställning i världen. Bara några dagar innan Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund stegade ut inför den samlade världspressen och den kinesiska statstelevisionens kameror, kritiserade kommunistpartiets populistiska flaggskepp Global Times de humanistiska Nobelpriserna, det vill säga fredspriset och litteraturpriset, för att vara bemängda med västerländska värden, per definition endast sken-universalistiska och egentligen diskriminerande av andra världskulturer.

Efter beskedet om att 2012 års litteraturpristagare blir den 57-årige författaren Mo Yan syns den negativa kritiken och dåliga stämningen vara som bortblåst. I kommunistpartiets språkrör Folkets Dagblad, den statliga centraltelevisionen CCTV, temasektioner på kinesiska nyhetsportaler och i deras kommentarsfält kan man bevittna den stolthet och glädje som helt självklart följer på erhållandet av ett så oerhört prestigefyllt pris.

Frågan är om Kinas Nobelkomplex slutligen har övervunnits. I varje fall fylls de traditionella massmedierna och de sociala medierna som till exempel mikrobloggarna med nationalistiskt färgade yttringar i stil med ”Otroligt glädjande, grattis Mo Yan, grattis Kina” och ”För ett gammalt land och en gammal civilisation som Kina är detta stora pris alltför sent kommet. Men trots det – mina varmaste gratulationer till Mäster Mo Yan”.

Hur ska man tolka denna stolta nationalkänsla – som andas ett ”äntligen” och ”till slut” – som är såväl folkligt förankrat som statssanktionerat? Betyder somligas suck av lättnad och glädjen över att icke-västliga värden, den kinesiska ”verkligheten” och kinesiska sanningsanspråk erkänns av en länge ointresserad, okunnigt, och ovänligt sinnad västvärld? Kanske upplever de röster i de officiella medierna som har uttryckt att Kinas ekonomiska och politiska uppstigande medför att utlandet måste intressera sig mer för allt kinesiskt nu viss upprättelse?

Dessa frågor är ytterst angelägna när Kinas inflytande i, men också starka nationalism gentemot, omvärlden ökar. På Kinas största nyhetsportal Sina toppade nyheten om Mo Yans Nobelpris nyhetsagendan den 11 oktober, och som nummer två fanns nyheten att kinesiska utrikesdepartementet hårt kritiserar Japans ”illegala kontroll” över Senkaku-öarna som Kina anser vara en del av Kinas territorium.

Under hösten 2012 har den territoriella konflikten mellan Kinas och Japans regeringar om ögruppen trappats upp, ivrigt påhejad av nationalistiska hetsporrar i både länderna. I kinesiska städer demonstrerade under september tusentals människor som brände japanska bilar och manade till bojkott av örikets varor. På kinesiska internet fällde hundratusentals människor hatfyllda uttalanden mot grannen i öst. Många hävdade att krig med Tokyo inte alls var otänkbart, utan tvärtom nödvändigt och till och med önskvärt.

Denna nationalism har inte uppstått ur tomma intet. Som i många andra kinesiska författares och konstnärers verk finns också hos Mo Yans ”Det röda fältet” realistiska skildringar av den japanska arméns grymma frammarsch över den kinesiska jorden under motståndskriget mot Japan mellan 1937 och 1945. Inom kommunistpartiet gillas kanske inte hur Mo beskriver partiets relativa, och alls inte absoluta, betydelse för de kinesiska styrkornas militära framgångar mot japanerna. Men ändå framstår hans ämne som patriotiskt korrekt, i en tid och samtidskontext när nationalism alltmer blir det kitt som håller samman både kommunistpartiet och det omgivande samhället. Det går därför inte heller att bortse från den nye Nobelpristagarens medlemskap i kommunistpartiet.

Bortsett från hans obestridliga litterära kvaliteter och den kritik mot sociala strukturer, lokalt maktmissbruk och ekonomisk vanskötsel som finns i Mo Yans verk, finns det någon vidare politisk betydelse i författarskapet för Kina i dag? Hur ser han som författare i ett auktoritärt styrt land på brännande frågor om censur och kontroll av massmedier och internet? Finns det alls ett moraliskt ansvar att utkräva eller är det endast en störande fråga som skymmer hans bokproduktion?

Den världsberömde konstnären och ständige nageln i ögat på den kinesiska regimen, Ai Weiwei, uttryckte på sitt Twitterkonto att ”Författare som inte förmår stå upp för sanningen inte kan skiljas från lögnare”. Den kände bloggaren Bei Feng var ursinnig över den kinesiska internetcensur som helt spärrade ut honom ur internetlandskapet efter kritik av Mo Yans Nobelpris: ”Efter en avvikande åsikt på Sina Weibo om att Mo Yan tilldelats priset utraderades mitt konto – medan Mo Yan sade att priset illustrerar en tid då man kan yttra sig fritt. Jag anser de här händelserna bäst illustrerar nivån på den Svenska Akademien”. Troligen kommer åsikterna mellan liberala konstutövare och mer systembevarande nationalistiska intellektuella att brytas hårt under kommande månader – på internet där de i väntan på censurens näve ibland kan mötas i debatt.

Vissa hävdar att man ändå bör vara försiktig med pekpinnar. Och det finns förutsättningar för att kinesisk politik kan förändras också genom reformsinnade krafter som verkar inom kommunistpartiet och genom det som den amerikanske sinologen Timothy Cheek har kallat för ”de etablissemangsintellektuella”. Men om dessa personer utomlands får frågor om arbetsläger, dissidenter och mänskliga rättigheter blir det förstås plågsamt. Att yttra sig kritiskt om tillståndet för mänskliga rättigheter i Kina skulle innebära utraderade möjligheter för dem att verka för det fria ordet inom etablissemangets strukturer.

Detta gäller också för Mo Yan. Ombedd att kommentera statens behandling av Liu Xiaobo, mottagaren fredspriset 2010, blev svaret att han ”visste för lite om det hela”. Vid något anat tillfälle ska han ha uttryckt att ”skrika på gatorna är något för vissa, medan andra försöker förändra genom arbete på kammaren”. Det är en hållning som den berömde kinesiske idéhistorikern Wang Hui i ett samtal med mig anslöt sig till: ”Vad tycker ni i väst att vi borde göra, springa ut på gatorna och demonstrera? Inte säkert det är mödan värt!” Inte bara kan offentliga protester innebära slutet på en yrkeskarriär, menade Wang, det kan också vara mindre effektivt än att gradvis påverka partikulturen inifrån.

Och även om en författare som Mo Yan helst håller sig på armlängds avstånd från dagsaktuell politik och frågor om dissidenter, är han i romaner och noveller starkt kritisk till sociala missförhållanden på landsbygden i Shandongprovinsen. Bitande sarkasm och beskrivningar av lokalt maktmissbruk och översitteri finns också i ”Vitlöksballaderna”. Landsbygdens kvävande patriarkala ordning är något som Mo Yan kritiserar i sina verk, liksom hur ettbarnspolitiken i inlandsprovinserna leder till överskott på pojkar.

Dessa förvisso vassa skildringar av Kinas sociala liv och lokala pampvälden gör honom dock inte till en subversiv samhällsskildrare. Kritik mot samhällsfenomen som korruption, maktmissbruk, miljöförstöring och landkonfiskation är möjlig att framföra i dagens Kina bland fler än författare. Den subversive kritiserar kommunistpartiet som ”samhällets ledande kraft”, organiserar religiösa, politiska eller arbetarintressen i syfte att genomdriva politiska reformer för sin sak. Men kritik mot kommunistpartiets maktutövning på landsbygden är faktiskt relativt vanligt inom statskontrollerade medier och det finns reformsinnade krafter som premiärminister Wen Jiabao till och med i politbyråns ständiga utskott.

Mo Yan får Nobelpriset i litteratur när Kina befinner sig i en brytningstid mellan gammalt och nytt. Kommunistpartiets ömsar ledarskinn i år. Ekonomin är skakig och spänningarna mellan olika grupper och intressen i samhället ökar, inte minst mellan stad och landsbygd. Den nya politbyrå som tar form efter den 18:e partikongressen som inleds den 8 november kommer att regera landet och influera världspolitiken fram till år 2022. Det kommer att bli ansträngande. Under detta decennium ska svåra utmaningar hemmavid och från omvärlden pareras.

Den kanske största och svåraste frågan är hur länge ett alltmer pluralistiskt samhälle och dess intellektuella – konstnärer, författare och forskare – kan begränsas i sitt sanningssökande av den leninistiska enpartistaten. Kommer kraven från ett framväxande civilsamhälle med rötter i både arbetar- bonde-, och medelklass mötas med våldsam repression – eller med ny vilja till kompromisser, dialog och reformer? Kommer förväntningar från utlandet på ett ansvarstagande och än öppnare Kina mötas av lyhördhet, eller mer av det nationalistiska trummande som ljudit under den senaste tiden?

En stor berättare och skildrare av den kinesiska samtiden som Mo Yan skulle ha mycket intressant att säga om dessa viktiga frågor. Men troligen tiger han hellre, som när han tillfrågades om författarkollegan och numera Nobelpriskollegan Liu Xiaobos belägenhet i fängelse. I så fall ger det eftertryck åt pseudonymen som mannen som föddes som Guan Moye 1955 bär. På kinesiska betyder nämligen Mo Yan ”tala inte” eller om man så vill – ingen kommentar. För två år sedan stod Liu Xiabos stol tom under prisceremonin i Oslo. När Nobelpriset åter tilldelas en kinesisk medborgare kommer någon att sitta på avsedd stol, men vad kommer den som sitter där att säga? Vad kan han säga?

Johan Lagerkvist är docent i kinesiska och forskare vid Utrikespolitiska institutet.

Denna text är ursprungligen publicerad i Svenska Dagbladet 12 oktober 2012 .


A female serial killer’s literary roots: Murakami Haruki, 1Q84 and Aomame

Five years after the long novel Kafka on the shore, Japanese author Haruki Murakami’s trilogy 1Q84 was published in Japan in 2009-10 where it quickly became a bestseller. With details of the book kept strictly secret prior to its release, anticipating Murakami readers had to satisfy their curiosity with train posters such as the above.

The Danish translation of book 1 is released on September 29 and for the first time Danish readers will get their Murakami fix before the English translation hits bookstores across the world at the end of October.

PhD candidate at University of Cambridge and associated PhD candidate at NIAS, Gitte Marianne Hansen shows how Murakami’s latest novel relates to a group of largely ignored Murakami works that portray female protagonists, main characters and narrators.

 

Photographed by John Kyle Dorton, March 2009 onboard Tokyo metro line Tozai-sen.

SPOILER ALERT: this text reveals a few details from Murakami Haruki’s latest novel1Q84, book 1, chapter 1.

 

A female serial killer’s literary roots: Murakami Haruki, 1Q84 and Aomame

With sale-records in Japan and immense interest across the world, Murakami Haruki’s literary world needs little introduction. In 2010, tickets to the literary event Verdenslitteratur på Møn immediately sold out when the small literary society, based on a remote island in southern Denmark, welcomed the Japanese author as its guest of honor. Although Murakami had insisted on rules that almost seemed paranoid in a Danish context, we can expect an equally high level of interest when the Danish translation of book 1 of Murakami latest novel 1Q84 is released next week.

From 1982 to 1Q84
After reading only a few lines into 1Q84 it soon becomes evident that this is going to be a different reading experience than Murakami’s other long novels. Aomame, the first of two protagonists we meet, is female and not only very confident, but a cold-blooded serial killer as well. Interesting, right? Especially considering that Murakami’s works have been called a mirror of Japanese patriarchy and that his female characters have irritated some of Japan’s leading feminists who claim Murakami portrays women as objects for male subjectivities. These previous critiques of Murakami’s works may make a necessary point regarding some of his gender representations, perhaps especially those where an older male protagonist has relationships with very young girls, as in Supūtoniku no koibito (1999) [translated as Sputnik sweetheart] and Hitsuji wo meguru bōken (1982) [translated as A wild sheep chase]. However, such criticisms are incomplete because they do not take into account often-overlooked works in his authorship that portray female subjectivities. With the presence of Aomame, these works can no longer be ignored.

Although Murakami is best known for his first person male narrations, 1Q84 is not the first of his works to portray a female main character or question issues regarding women. Beginning with Bāto Bakarakku wa osuki? (1982) [not officially translated], later renamed Mado (2005) [translated as Window], where the male narrator recalls an encounter with a lonely housewife, Murakami has consistently authored a group of works that depicts the reality many women in Japan face. This group creates awareness of women’s issues and portrays protagonists, main characters, and narrators that are female. We can categorize these works into four literary styles: watashi-stories, boku-stories, third person-stories and watashi-tachi-stories.

Four literary styles
Watashi-storiesa female protagonist uses her own voice to narrate her own story via the first person pronoun, watashi (I), as in Nemuri (1989) [translated as Sleep], Kanō Kureta (1990) [not officially translated], Koori otoko (1991) [translated as The ice man] and Midori iro no kemono (1991) [translated as The little green monster]. In the Japanese language, watashi is used both by men and women, but men’s usage is typically limited to formal or polite speech whereas women use watashi in both informal and formal situations. Although some exceptions exist, male protagonists in Murakami’s works usually use boku (I) and not watashi (I) when they reveal their personal stories, and breaking this ‘rule’ often adds an interesting nuance of uncertainty or mystery to the characters.

Boku-storiesusing the exclusive male first person pronoun, boku (I), a male narrator retells a female main character’s story as it was told to him, as in Bāto Bakarakku wa osuki?/Mado (1982/2005) [translated as Window], Takushii ni notta otoko (1984) [not officially translated], and Rēdāhōzen (1985) [Lederhosen].

Third person-stories – a third-person narrator narrates the story of a main female character, as in Tairando (1999) [Thailand], Hanarei bei (2005) [translated as Hanalei bay], Shinagawa-saru (2005) [translated as A shinagawa monkey], and most recently in 1Q84 (2009; 2010) [translated as 1Q84, forthcoming October 2011].

Watashi-tachi-storiesthe unusual use of the plural pronoun watashi-tachi (we) in Afutādāku (2004) [translated as After dark].

Aomame’s predecessors – Murakami Haruki’s female narrative-works
Consisting of both short stories and novels, this diverse group of Murakami works is not confined to a particular literary style and addresses various political, social and personal issues that women in contemporary Japanese society face. In an article I wrote shortly after book 1 and 2 of 1Q84 was released in Japan, I therefore suggested using the term ‘Murakami Haruki’s female narratives’ to broadly categorize this group of works. The aim was to show that this group of works exists and to demonstrate how the works connect to the ‘female experience’ in contemporary Japan via three distinct themes: ‘housewife isolation’, ‘contemporary femininity’ (contradictive femininity) and ‘women and violence’ (both violence towards the self and towards others).

Aomame’s predecessors are not feminist empowered female characters who stand up for themselves and demand freedom from their female roles. For example, watashi in Nemuri gives up trying to free herself from her family, watashi in Midori iro no kemono re-suppresses her own ‘other self’ through self-harm and Kureta in Kanō Kureta narrates her own murder. But the majority of contemporary (Japanese) women are also not feminist empowered individuals and it is this reality Murakami delicately captures in his female narrative-works.

Against this backdrop of physical violence towards women and female character’s inability to stand up for themselves, 1Q84 is a strange breath of fresh air. Aomame’s organized slaughter of abusive husbands suggests an opposition to the silent witnessing of female victimization. Murakami’s latest female protagonist is different from the main characters in his other female narrative-works. This is evident in the beginning of this complicated story when she symbolically frees herself from the social norms for women by rolling up her tight mini skirt and taking off her high-heeled shoes – two essential contemporary female clothing items that, at least symbolically, restrict women’s mobility.

The mission
Aomame’s mission begins with her crawling down the emergency exit away from a jammed highway where traffic is not moving. The scene where a mother firmly ignores her young daughter’s plea to go outside after witnessing Aomame’s escapade from her car window, suggests that Aomame is the much-needed heroine that can inspire the next generation of girls to find their own “emergency exits”. However, as the novel progresses, it becomes apparent that Aomame herself may be unaware of her own importance.

Although Aomame is Murakami’s first female character to fight in an aggressive way, 1Q84 is not the first work that deals with issues such as violence, isolation and fragmentation that women face in Japanese society. On the contrary, Aomame has evolved from a consistent group of largely ignored female narrative-works that expose the raw realities of female lives. Murakami’s decision to create this determined, strong and violent female character shows an intense frustration over how women are trapped by their female roles. As a group, his female narrative-works delicately express how the conscious recognition of ‘I want out’ is often not enough to induce real change to female lives in contemporary Japan – and in many other societies.

Without revealing any further details about book 1, 2 and 3, I can say this much: I will be among the many queuing to get their hands on book 4 if and when it reaches Japanese bookstores. In the meantime, I look forward to seeing how Danish and English readers receive Aomame and her mission in the peculiar world of 1Q84.

Gitte Marianne Hansen
PhD Student, Japanese Studies,
Department of East Asian Studies,
Faculty of ASian and Middle Eastern Studies,
Cambridge University
Associated PhD Student, NIAS

………………………….

Part of this text was first presented at the annual Japan Studies Association held at Tokai University, Honolulu, Hawaii and later published in:
Gitte Marianne Hansen. 2010. Murakami Haruki’s Female Narratives – Ignored works show awareness of women’s issues. Japan Studies Association Journal Vol. 8.

A series of lectures (in Danish) on Murakami Haruki’s authorship are scheduled this autumn at Københavns Folkeuniversitet in Copenhagen.