Pakistan: a consolidated democracy?

Intervention at a conference arranged by South Asia Democratic Forum on the occasion of the UN Human Rights Council’s periodic review of  “Pakistan”, Palais des Nations, Geneva, October 30, 2012.


Stig Toft Madsen
Senior Research Fellow
NIAS – Nordic Institute of Asian Studies

This intervention will cover the period from the return of Benazir Bhutto in 2007 till now. I am speaking as a person who has worked as a sociologist and anthropologist mainly with India, but who has kept an interest in Pakistan as well. For lack of time I have not been able to study the UN reports (e.g. A/HRC/WG.6/14/PAK/1) presented elsewhere today.

Pakistani politics has always had periods of military rule and democratic rule alternating in rather long cycles. Therefore, the return to democracy in 2008 would not necessarily mean the institutionalization of democracy in Pakistan once and for all. But at that time there was a hope that this time around Pakistanis had finally realized the benefits that democracy could bring, that they had learnt to recognize the problems of military rule, that they had become better informed by the electronic media, that they had come to desire the rule of law as, indeed, it appeared at the time from the wide support given to the dismissed Chief Justice Iftikar Mhd. Chaudhary and the Supreme Court Bar Association President Aitzaz Ahsan and, if nothing else, that middle class Pakistanis had amassed sufficient property that they would support democracy to secure political stability.

In fact, the elections held in 2008 were technically fair confirming that the Election Commission is one functioning institution in Pakistan. After the elections, President Musharraf made a rather dignified exit. For a time, the two main political parties stood together in their common opposition to military rule. I remember TV-footage of political leaders joking among themselves and with assembled journalists, and exchanging Urdu couplets in those golden days. But as Shaheryar Azhar reminded his readers, “great beginnings are not as important as the way one finishes”.

What does a democratic transition entail? When does a transition get consolidated? When is it completed? According to an article by Schedler

“The consolidation of democracy concludes when democratic actors manage to establish reasonable certainty about the continuity of the new democratic regime.… While the task of transition is to push open the window of uncertainty and create opportunities for democratic change, the challenge of consolidation is to close the window of uncertainty and preclude possibilities of authoritarian regression. Transitions create hopes of democratic change, processes of consolidation confidence into democratic stability” (Schedler 2001).

Transitions, he also argued, may be gradual and even, or they may contain a few defining moments or focal events, or they may be more erratic and fuzzy with many high and lows.

How does Pakistan look in this perspective? Elections put democracy back on the rails in February 2008. That marks a shift, but not a full shift. There was a controlled or guided democracy even under Musharraf with parties and elections, but without the two main civilian leaders in the country, i.e. Benazir Bhutto and Nawaz Sharif. It was the return of these two persons to take part in the elections that marked the beginning of the transition.

The reinstatement of Iftikar Mhd. Chaudhary as Chief Justice in March 2009 was a further focal point. Another was the transfer of power from the office of the President to the office of the Prime Minister by the 18th Amendment in 2010. As regards the troubled frontier regions, one may note that for the first time ever political parties have been allowed to operate there. Moreover, one should note that the present regime is now completing its 5-year period in office. That is no mean feat considering that no elected government in Pakistan has ever completed its full term![1] Do these events add up to a consolidation of democracy in Pakistan? I would say “no”, they do not create full confidence in democratic stability.

Why not?  For a start, there has been no systematic reform of the military which would include reducing the economic privileges that officers enjoy, reworking its “doctrines” to further de-escalation rather than escalation in Pakistan’s relation with its neighbours, and breaking the close links with the militant organizations that the military has cultivated.

The attack on Mumbai, it should be remembered, took place not under Musharraf, but in November 2008 after the return of democracy. Investigations have testified to the continued links between the Lashkar-e-Taiba (LeT), which was behind the attack, and the Pakistani military, but the LeT still operates more or less as it has done before.

It is true, on the other hand, that the Pakistani military did stage a major counter-offensive against the Islamic militants in Swat. The operation was relatively successful, but the attack on the pro-schooling activist Malala Yusufzai shows that the same militants are still around.  Indeed, militias of various hues have grown stronger in many parts of the country.

The transition, therefore, involves not only the political parties and the military, but also the militants, whose capacity to intimidate and harm, and to set the agenda, and to rule in many areas and across many institutions precludes the consolidation of democracy in Pakistan and even in parts of Afghanistan.

How much of a threat are the Islamic militants? In early 2009, a leading human rights activist, IA Rehman, known for his long work for human right in Pakistan, was willing to give up FATA and PATA (the federally and provincially administered tribal areas), if not the whole of the NWFP. He wrote:

“The sole option will be to buy a truce by separating the Shariah lobby from the terrorists and creating FATA and PATA as a Shariah zone, which may quickly encompass the Frontier province. The question then will be whether Pakistan can contain the pro-Shariah forces within the Frontier region… In such an eventuality, the hardest task for the government will be to protect the Punjab against inroads by militants”. (Rehman 2009).

Pakistan did not break up, but Rehman’s willingness to consider dividing the country stands as a sad testimony to the despair at that time. Remember also that the Government of Pakistan actually did sign an agreement with the militants to turn Swat into a Sharia zone (Shah 2009).

But it was to get worse. The breaking point to me and, I suspect, to many others, was the murder in January 2011 of Salman Taseer, the Governor of Punjab. It marked a new low even by Pakistani standards because the murder was done by his own bodyguard, because the other bodyguards did nothing effectively to stop him, because the assassin was affiliated to the ostensibly moderate Barelwi-branch of Islam, because the bodyguard was lionized by members of the legal community otherwise supposed to be a relatively enlightened class, and because many clerics boycotted Taseer’s funeral. The bodyguard killed Taseer because of his support to Asia Noreen Bibi, the poor Christian woman accused of blasphemy about whom we will probably hear more today. This was followed in March by the murder of another Christian Shahbaz Bhatti, the Minister for Minority Affairs. These murders did not occur to further the return of military rule. They occurred for religious reasons. They were the harbingers of a possible transition to theocratic rule which already affects not only Christians: Ahmadiyas, Ismailis, Hindus, Shias, and Barelwis as well as Jews, Americans, Danes and many others, including schoolgirls, are among the legitimate targets.[2]

To deal with this threat to democratic consolidation and to human rights requires an efficient state, and here lies another fault-line. The conflict between the legislative and the judiciary has been carried over from Musharraf’s time, most obviously in the conflict between President Zardari and the Chief Justice who wants to re-open old corruption cases with roots in Switzerland against Zardari. These old cases have been zealously pursued by the judiciary in a manner that has made an ex-member of the Supreme Court of India chastise his Pakistani colleagues for not exercising judiciary restraint (Katju 2012).

In Pakistan itself, the unofficial Human Rights Commission of Pakistan noted in its 2011 report that

“While this expanded role gained the SC immense popularity, it also raised many questions regarding the impact of frequent and extensive invocation of suo motu powers on the courts’ normal work, the difficulties in avoiding the side effects of selective justice, and the consequences of the executive-judiciary or parliament-judiciary confrontation.” (Taqi 2012)

What emerges is the image of a Chief Justice and a Supreme Court overreaching their allotted space within the division of powers, whether for reasons good or bad.

Let me add to this that the fourth pillar of power has also not been as efficient in furthering democratic consolidation as one could hope for. Reasoned political debate is not absent in the Pakistani press. Since I come from Norden, I will take the opportunity to draw your attention to a book written by a Pakistani living in Sweden, i.e. Ishtiaq Ahmed’s The Punjab Bloodied, Partitioned and Cleansed about the period around 1947. This book has been meticulously and reasonably debated in both the Pakistani and Indian press. One may also come across provocative and humorous interventions in the Pakistani press, such as Ziauddin Sardar’s little article “Why Are Muslims So Boring?”, and the daring satire/desperate sarcasm in the online magazine Viewpoint. However,Pakistani political debate is often an exercise in mud-slinging and venom-spitting which belies any hope that the Pakistani obsession of securing a world without defamation of the Prophet will limit other forms defamation.[3]

Similar unprofessional conduct extends into “the fifth pillar” of the state, i.e. academia, where most recently the journal Nature has written about “predatory journals” where publications-hungry academics pay large sums to be published in sham journals emerging from especially Pakistan, India and Nigeria (Beall 2012). To round off this lament let me mention also the rot in Pakistani sports exemplified by the two Pakistanis who were jailed in the UK and banned from cricket for a period for fixing a cricket match at the Lords in London – only to reappear later as TV commentators in Pakistan ( 2012).

I do not think I need to belabour the point any more. What I have been saying is that while a democratic transition from a largely military regime to a largely civilian regime has occurred, there has been little in the way of democratic consolidation. Pervez Musharraf in 2004 said he wanted “enlightened moderation”, but unenlightened extremism is what the Pakistanis still get as the country moves from Crisis to Crisis, in the process earning a bad name for democracy.[4] I have been able to give you only a limited number of examples of this. However, they are no mere incidents. They form a coherent pattern.

(Slightly revised 6 November 2012)



Ahmed, Ishtiaq, 2012, The Punjab Bloodied, Partitioned and Cleansed, Oxford University Press.

Azhar, Shaheryar “The Way Forward”, Daily Times, 27 February 2008,

Beall, Jeffrey, “Predatory publishers are corrupting open access” Nature 489: 179, 13 September 2012,, “Butt and Amir on TV as pundits during World T20”, 18 September 2012,

Feldman, Herbert, 1972, From Crisis to Crisis: Pakistan 1962-1969, London.

Katju, Markandey, “Pakistan’s Supreme Court has gone overboard”, The Hindu, opinion, 21 June 2012,

Noorani, AG, “A right to insult”, Frontline, 2 November 2012, pp. 80-86.

Rehman, IA, 2009, “Shariah Zone: One Solution for Pakistan?”, 12 February,

Schedler, A, “Taking Uncertainty Seriously: The Blurred Boundaries of Democratic Transition and Consolidation”, Democratization, 8:4, 1-22, 2001.

Shah, Waseem Ahmad, 2009, Pak govt signs Malakand sharia deal”,, 16 February,

Taseer, Shehrbano, “The Girl Who Changed Pakistan”, Newsweek, October 29, 2012, pp. 30-35.

Sardar, Ziauddin, “Why Are Muslims So Boring?”, Emel, November-December 2004,

Sulehria, Farooq, “Pakistan awaiting the clerical tsunami: Pervez Hoodbhoy”. Viewpoint, online issue 125, November 2, 2012,

Taqi, Mohammad, “Judging the Judges”, View from Pakistan”, Outlook India, 19 April 2012,

[1] Shaukat Aziz did complete his 5-years term as Prime Minister under Musharraf.

[2] On blasphemy, see the article in Newsweek by Shehrbano Taseer, a daughter of Salman Taseer (Taseer 2012), the interview with Pervez Hoodbhoy in Viewpoint on the rising tide of extremism (Sulehria 2012), and AG Noorani in Frontline (2012) for a problematic liberal defense of the Islam that hardly exists, but in whose name others are required to stay silent to avoid holy wrath.

[3] For those conversant with Urdu, and even for those without such knowledge, watch  “MQM & PML-N showing his Ethics & Character (Live on Talk shows)”, where two leaders trade insults, and “Malik Riaz Planted Leaked Interview with Mehar bukhari and Mubashir Lukman on dunya tv Part 1”, where TV anchors at Dunya News engage in a manipulative interview of a businessman who had accused the son of the Chief Justice of corruption.

[4]  From Crisis to Crisis was the title of Feldman’s 1972 book about Pakistan.

Slaget om Kinas framtida ledarskap av Johan Lagerkvist

Med början den 8 november ska det kinesiska kommunistpartiet hålla sin 18:e nationella partikongress. En hel värld som har blivit samberoende med Kinas ekonomi kommer att påverkas av det förestående maktskiftet. Omgivningen svävar dock i ovisshet om den nya politbyråns sammansättning och framtida politik, i en atmosfär där datum för kongressen offentliggjordes först den 28 september. Kina må vara öppnare än någonsin sedan revolutionen 1949, men inte ens i en tid när sociala medier, trots omfattande censur, läcker mer och allt snabbare framkommer särskilt trovärdig information om den nya ledaruppställningen.

Det är paradoxalt. Om tio år kan Kina vara världens största ekonomi, och mer transparens kommer att vara en nödvändighet. I en globaliserad, ömsesidigt beroende och allt mer direktkommunicerande värld, med Folkrepubliken som en av de viktigaste noderna, framstår kommunistpartiets mörkande som mycket märkligt. Varför så mycket förtegenhet om den 18:e partikongressen och vad säger hemlighetsmakeriet om Kinas nya ledarskap?

Redan kommunistpartiets allra första nationella möte 1921 organiserades i skymundan på en båt i en sjö i Zhejiangprovinsen. Den första generationens kommunister, som Mao Zedong småningom blev ledare för, greps ofta av myndigheterna eller utsattes till och med för attentat i städer som Shanghai, Wuhan och Kanton.

Att verka i det fördolda är därför en gammal tradition, närd av tanken och erfarenheten att landsförrädare och utländska makter griper varje tillfälle att förgöra partiet. Och faktum är att under åren 1934–35 lyckades Maos bondearmé endast med nöd och näppe undkomma nationalistpartiets elittrupper, som var dem i hasorna under den kanoniserade långa marschen genom inlandsprovinserna.

För ett parti som var förföljt från 1921 fram till segern i inbördeskriget 1949 var alltså diskretion en ren överlevnadsstrategi. Men förmågan att dölja information blev under 50- och 60-talen också allt nödvändigare för att manövrera mellan vänner och fiender också inom de mot omvärlden slutna partileden. Kinesisk elitpolitik har visserligen alltid handlat om en balansgång mellan olika partifalanger, men dagens avsaknad av en karismatisk senior ledare bidrar till mindre jämvikt.

Att obalans råder i partitoppen är just nu tydligt. Det nya ledarskap som ska stega in framför kamerablixtarna på partikongressen borde vara fastställt vid det här laget. Slutgiltigt beslut brukar fattas när den avgående politbyrån och ännu äldre partiveteraner samlas på badorten Beidahe under sommaren. Men uppenbarligen fanns i år ingen enighet om hur de sju eller kanske nio platserna i politbyråns ständiga utskott – Kinas de facto högst beslutsfattande organ – skulle fördelas på olika partifalanger. Maktkampen är med största sannolikhet inte avslutad.

I samband med det förra maktöverlämnandet, 2002, från Jiang Zemin till Hu Jintao kunde forskningen skönja en viss institutionalisering av denna process, ibland kallad midnattstimman eftersom leninistiska politiska system historiskt haft ytterligt svårt att skapa legitimitet för en arvtagare. Kanske är det ännu för tidigt att tala om institutionalisering? Eller är kanske leninistiska politiska system inte alls kapabla till att effektivt institutionalisera ledarsuccession?

Eftersom 80-talets partipatriark, Deng Xiaoping, före sin död 1997 bestämde att Hu Jintao var näste man vid statsrodret efter Jiang Zemin, och inga skuggkandidater fanns, överfördes legitimitet till Hu. Efter Hu Jintao skulle normer om mandatperioder, åldersgräns och röstning inom centralkommittén kompensera för förlusten av högste patriarkens välsignelse. Men denna önskan om jämvikt materialiserades aldrig helt och krypskyttet mot Hus position har tilltagit med åren.

En av dem som har forskat mest om de stridande partifalangerna är Bo Zhiyue, verksam i Singapore, som i boken ”China’s elite politics: Political transition and power balancing” (2007) ingående belyser maktbalansen inom kommunistpartiet. En viktig poäng är hur lite den starka men väldigt nischade falang som brukar beskrivas som ”furstesönerna”, det vill säga barnen till partiets adel av revolutionära hjältar, egentligen har gemensamt. Kartläggningen av kinesisk elitpolitik med dess myriader av personrelationer är nog mest fascinerande för ett fåtal besatta av ”pekingologi”. Dock intresserar denna systematiserande forskning sig sällan för vad falangerna faktiskt representerar ideologiskt.

Men i Bo Zhiyues bok framkommer ändå att partiets i dag tre viktigaste falanger kan läggas på en vänster-höger skala: ortodox gammelvänster som delvis övergår i en nyvänster, mittenfalangen som önskar ekonomisk tillväxt men begränsad politisk liberalisering, och en allmänt reforminriktad grupp med nuvarande premiärministern Wen Jiabao som språkrör. Falangerna består av olika personliga nätverk som till exempel den förra presidenten Jiang Zemins ”Shanghai-gäng”, Hu Jintaos falang med rötter i det kommunistiska ungdomsförbundet eller den tillträdande nye ledaren Xi Jinpings mer amorfa maktbas av ”furstesöner”.

I den politiska tideräkning som börjar med Mao Zedong lämnar alltså nu den fjärde generationens ledare, med president Hu Jintao som ”det kollektiva ledarskapets” kärna, över makten som partiets generalsekreterare till den femte generationens centralfigur, den 59-årige Xi Jinping. Även runt honom, vars far Xi Zhongxun innehade höga poster under ordförande Mao, har informationen varit tunn på senaste tiden. När han oväntat ställde in ett möte med USA:s utrikesminister Clinton och därefter försvann helt ur kinesisk medierapportering under två septemberveckor kom ryktena snabbt i rullning. Hade Xi hjärtproblem? Var han offer för intern maktkamp? Eller befann sig Hu Jintaos efterträdare på hemlig ort för att förbereda politiska reformer? Efter hans återkomst och möten med bland annat USA:s försvarsminister Leon Panetta har ryggont efter simträning varit den officiella och mest trovärdiga förklaringen till Xis frånvaro.

Men en hård maktkamp inom kommunistpartiet har verkligen pågått under hela 2012. Parallellt med hemlighållandet av all information rörande den 18:e partikongressen har statspropagandan serverat noggrant förpackade nyheter om den under våren utrensade vänsterpopulisten Bo Xilai. Den tidigare handelsministern Bo började 2007 bygga upp en populistisk flank genom att främja ”röd kultur” i Chongqing som är en av Kinas största städer.

Tillsammans med sin hårdföre polischef Wang Lijun krossande han mäktiga maffiagrupper utan att själv bry sig om lagen, beordrade stopp för tv-reklam, och ansåg att statstjänstemän skulle leva med fattiga och tillsammans med dem sjunga maoistiska revolutionssånger. Den populism som kom att kallas för ”Chongqing- modellen” liknande allt mer Bos personliga kampanj för att inväljas i politbyråns ständiga utskott. Självaste Xi Jinping besökte Chongqing och betygade krafttagen sin vördnad. Men reformfalangen och premiärministern Wen Jiabao oroades av Bo Xilais stigande popularitet som börjad anta drag av personkult.

Men så uppstod ett gyllene tillfälle att komma åt honom! Hans polischef Wang Lijun flydde plötsligt till det amerikanska konsulatet i Chengdu den 6 februari i år. Han sökte asyl och lämnade information om att Bos hustru Gu Kailai hade giftmördat den brittiske affärsmannen Neil Heywood. Premiärminister Wen varnade då inför statsmedierna om de risker för kaos som flirten med maoismen innebar. Kort därefter fråntogs Bo Xilai sina poster inom partiet, hans hustru Gu har sedan dömts för mord och polischefen Wang dömdes den 24 september till 15 års fängelse för sin inblandning. Och efter att kommunistpartiet rensat ut Bo ur såväl partiet som den nationella folkkongressen är det troligt att en rättegång mot Bo själv kommer att hållas under hösten.

Faktum är att processerna kan uppfattas som knytnävsslag riktade mot hela Kinas nyvänster och dess krav på ett jämlikare Kina. Slagen kan anses besvarade under de mycket uppmärksammade antijapanska protesterna över hela Kina under september. På ytan handlar det om den territoriella konflikten om ögruppen Senkaku i Östkinesiska havet. Men förekomsten av bilder i demonstrationstågen på den första generationens ledare landsfadern Mao Zedong var något nytt. Mao är en central del i kinesisk nationalism eftersom han symboliserar Kinas motstånd mot Japan under det andra världskriget.

Men Maoporträtten är också ett starkt uttryck för längtan tillbaka till ett ekonomiskt jämlikare Kina. Två tydliga signaler går från gatunivån till politbyråns höjder. För det första: Mao stod upp för fosterlandet och det förväntar vi oss av er också! För det andra: många av oss känner otrygghet inför den ekonomiska inbromsningen och ilska över att välfärd bara är för de rika!

De hårt regisserade rättegångarna mot klanen Bo utmynnade trots allt i relativt milda domar, vilket antyder någon form av kompromiss mellan olika intressen. Så även om Bo Xilai kanske är ute ur bilden, är nyvänsterns krav på ökad ekonomisk jämlikhet tillsammans med folklig nationalism definitivt starka krafter att räkna med under kommande år.

Under Hu Jintaos nu tioåriga maktinnehav har kinesers dröm om stormaktsstatus befästs, genom allt från eget rymdprogram till en moderniserad armé. Landet som nu är världens andra största ekonomi har fått en större betydelse för avgörande frågor om global handel, klimatförändring, och utvecklings- och säkerhetsfrågor.

Men i kölvattnet av global finanskris hopar sig allt fler problem för kinesisk ekonomi och sysselsättning. Såväl den skoningslösa maktkampen inom partiet som de framtida socioekonomiska utmaningarna faller i den inkommande generalsekreteraren Xi Jinpings knä. Han kommer som centralfigur att försöka inta en mittenposition liksom generalsekreterarna före honom sökte – för att kunna stabilisera både kommunistpartiet och ett mer spänningsfyllt samhälle.

Vid det vägskäl som Kina och det nya ledarskapet står inför måste ändå en ny vision formuleras. Xi Jinpings företrädare Hu Jintao myntade idén om det ”harmoniska samhället” och hans premiärminister Wen Jiabao har talat många gånger om nödvändigheten av att bryta de statliga företagens strypgrepp på ekonomin samt förordat politiska reformer. Men på grund av motstånd från andra partifalanger har deras mål inte uppnåtts. Det är därför högst osäkert om Xi kommer klara av att balansera en starkare nyvänster, en nationalistisk militärmakt, statskapitalistiska särintressen och den marginaliserade reformistfalangen. Som Bo Zhiyue hävdar i sin bok om den kinesiska elitpolitiken är Xi Jinping inte heller kärnan i den lösa konstellation som furstesönerna utgör. Han har alltså behov av allianser med många olika nätverk och även om han skulle sitta på en hemlig reformagenda åstadkommer han inte några reformer i en handvändning.

Det finns alltså historiska förklaringar till det kinesiska kommunistpartiets hemlighetsmakeri runt den 18:e partikongressen. I stället för en vidare utveckling mot en interndemokrati inom kommunistpartiet tog en mer kampanjande kinesisk elitpolitik sin början med Bo Xilai i Chongqing 2007. Vissa bedömare tror att Kina efter en lång period av tråkiga teknokrater på kommandobryggan behöver mer karismatiska politiker som kan samla folk kring en gemensam agenda igen. Problemet är bara att den tydligaste sammanhållande visionen stavas kinesisk nationalism. Om den nye ledaren Xi Jinping lyckas hantera alla starka repellerande krafter i samhället och inom det politiska systemet kanske han lyckas sitta tiden ut för sina två partikongresser – fram till år 2022.

Johan Lagerkvist är docent i kinesiska och forskare vid Utrikespolitiska institutet i Stockholm.


Detta är en uppdaterad version av en artikel publicerad i Svenska Dagbladet 29 September 2012